Funderingar och tankar kring graviditeten
funderade på idag vad jag känner själv om graviditeten och vad jag tänker kring den och det här kommer bli ett inlägg som kommer djupt ifrån hjärtat så ni som inte vill läsa det hoppa över detta inlägg och ni som vill ha ärlighet läs det gärna. Har ni läsare som är föräldrar eller är gravida någonsin funderat på om ni har/hade för stora förväntningar på hur det skulle bli när ni blev gravida? Jag menar min sambo han gör allt för mig, det är ingen tvekan om den saken och han gör allt för att både jag och bebisen ska ha det så bra som möjligt men ändå så skulle jag vilja ha något mer. Jag tror att det är jag som har för höga förväntningar och förhoppningar på min sambo och när jag vart gravid så målade jag upp en bild framför mig hur jag trodde att det skulle bli. Jag trodde att vi skulle bli super lyckliga och att vi skulle prata med magen tillsammans, gå och titta på bebiskläder, prata om hur det ska bli när bebisen kommer ut, hur vi tror att bebisen kommer att se ut. Jag trodde att vi skulle rita gubbar på magen och ta en massa, massa bilder på magen och jämföra bilderna för att se om vi såg någon skillnad. Men kanske lever jag i en drömvärld? Visst är vi lyckliga och vi älskar varandra mest av allt på hela jorden det är inte det. Och Jonas ställer upp till hundra procent och kommer att bli en jätte bra pappa utan tvekan men ändå så känns det som att jag begär något mer. Jag vet inte om det är hormonerna som pratar eller om jag som sagt lever i någon liten bubbla och har sett för många romantiska filmer från USA.
Känner ni läsare igen er i det här eller är det jag som har gått och blivit tokig av alla graviditetshormoner?
Jag kan tyvärr inte svara eftersom jag var själv under graviditeten, men jag tror mest på att det är hormoner :)
Jag känner igen mig till en viss del. Man har alltid en bild framför sig om hur allt ska vara, men det är inte alltid en dans på rosor att vara gravid. Alla dessa hormoner gör att man får se sidor hos sig själv som man aldrig sett förut, man säger saker som man aldrig ens skulle kunna tänka sig att man skulle säga, och alla dessa känslor och tankar som man får stå ut med, och inte tala om tröttheten. Herrejisses...
Det kommer bli en helt annan sak sen när bebisen är född, jag tror att killarna inte riktigt förstår att det är en liten människa där inne i magen, dom tycker nog att det är ganska overkligt. Det kan även jag tycka, även fast jag ser och känner sparkarna och varenda liten rörelse så väl. Men ändå så är det så overkligt på något sett.. Och det är väl klart att man känner så, vi har ju ingenaning om hur det är att vara gravid eftersom det är första gången, och det gäller ju även killarna. Men jag tror iaf att det kommer bli annorlunda sen när lillen väl kommit till världen :)
Självklart har man högre förväntningar när det gäller nästan allt här i livet. Tänk efter, Man strävar ju hela tiden efter mer. Inget konstigt med det. Det som gäller är ju att sänka förväntningarna och som du skriver att ni är lyckliga ändå och allt så är det bara att acceptera "så här vart det, kanske inte som jag trott, men det är bra ändå" Så att du inte fastnar i drömmen du har och blir deppig över att du inte nådde dit. Jag skulle själv vilja ha mycket mer utav livet, men accepterar det jag har, och vet att mycket är en dröm som kanske aldrig blir sann. Men jag är lycklig för det. Kram =)
Senast Skrivet