Nu är det en ny dag och en ny vecka alltså är de Måndag och idag är det precis en vecka kvar till bf-datumet. Nu känns det som att tiden går jätte långsamt igen och jag hoppas verkligen på att lillan beslutar sig för att komma ut tidigare än den 30:e Augusti men det är tyvärr inte så vanligt hos först föderskor. Men vi ska till barnmorskan på Fredag så om lilltjejen inte har kommit innan det så får vi se vad barnmorskan har att säga om det hela.
Jag förstår inte att sju dagar kan kännas som en evighet när jag har haft det lilla livet i magen 273 dagar, om man jämför med det så borde 7 dagar inte kännas som någonting men tyvärr så gör det de ändå.
Och vid minsta lilla förvärk som jag har så tänker jag: Ååhh är det dags nu? Men inte då, och jag tänker inte åka in till förlossningen på ett falsk alarm igen utan den här gången ska jag vara riktigt säker på att det är på riktigt innan vi åker in.
Men jag är i alla fall inte ett dugg orolig inför förlossningen nu och smärtan tänker jag inte ett dugg på. Nu funderar jag mera på hur det hela kommer att sätta igång, om börjar med att vattnet går eller om det börjar med värkar. Jag funderar på om sambon kommer att vara hemma när det startar eller om han kommer att vara på jobbet, om det börjar på dagen eller på natten och om jag själv kommer förstå att det är på riktigt. För nu vill jag bara ha ut våran lilla skatt så att sitta och oro sig över smärtan och förlossningen tjänar ingenting till för ut ska hon på ett eller annat vis i vilket fall. Och jag kommer ha min underbara sambo och pappa till lilltjejen vid min sida under hela förlossningen så jag vet att det kommer att gå jätte bra. För ett bättre stöd än honom går inte att hitta! Min underbara Jonas Fredriksson♥