Ja nu är vi inne på September månad och jag måste säga att jag tycker att sommaren har gått väldigt fort. Och nu har hösten äntligen kommit, det börjar bli sådär lite små kallt ute och dimmigt precis som jag vill ha det. Jag tycker att det är så underbart mysigt när där dissigt och lite halv mörkt ute då kan jag verkligen känna lugnet. 
Men den här hösten kommer inte bli någon annan höst lik, för nu i höst så kommer våran underbara dotter tlll världen, eftersom att jag är inne på BF + 2 idag så borde hon komma snart tycker jag. Och då har vi en till familjemedlem att dela höstmyset med. Jag känner på mig att det här kommer att bli en helt underbar höst men många nya erfarenheter och upplevelser. Och jag är så lycklig över att jag kommer att få dela hösten tillsammans med min lilla familj som vi snart kommer att bli♥

Nu börjar hösten sakta smyga sig på, det blir mörkt tidigt och de varma sommar kvällarna börjar att försvinna.
Men för mig gör det inte så mycket för jag personligen tycker att hösten är väldigt mysig. Man tänder alla sina små lampor i huset och får ett sånt där behagligt, varmt och välkommnande ljus, Man kan vara ute och gå och känna dugg regnet mot huden samtidigt som man tittar på alla de färglada löven som sitter på träden. Och finns det något bättre än att bara mysa ner sig under en filt med en kopp te och titta på någon bra film? Nej jag tror inte att det gör det. Så för mig är hösten en årstid som sprider lugn över mig. Det är inte alls som på sommaren då alla ska springa runt och det ska badas och man ska vara med överallt och grilla, och det är inte heller som vintern då det är för kallt och man har snö upp till knäna och kan knappt ta sig någonstans. Nej jag tycker att hösten är den perfekta årstiden. Lugn och mysig enligt min mening.
Vad tycker ni?

Idag är den Fredag den 13:e den så kallade "oturs dagen" men jag kan då inte anse att jag har haft något otur idag förutom att mitt blodvärde har börjat sjunka lite men det är jag helt säker på att det inte har med Fredag den 13:e att göra. Jag förstår inte riktigt mig på dom som är rädda för denna dag, jag menar den här dagen är väl precis som vilken dag som hellst? Och vem var det som kom på att just den här dagen skulle bringa otur med sig? Jag tycker bara det är onödigt att stressa upp sig för ett datum, Vad tycker ni läsare?
Hur många av er tror på att man har otur just idag?

De flesta säger att meningen med livet är att sätta upp mål, drömmar och ambitioner som man så småningom kommer att nå bara man har lite tålamod, efterlängtan och sliter hårt. Alltså det vi kämpar för att att hitta den perfekta "vägen till drömmen" men om man aldrig hittar den vägen då, har man misslyckats med livets mening då? Och hur mycket ska man vara beredd att slita för att nå sina livs drömmar? Visst är det bra att ha mål här i livet för att sätta upp mål får en att kämpa lite extra mycket men målen måste vara realistiska också.
Så vad ska man ha för drömmar? Ska man bara drönmma om det som man vet att man någon gång under sin livstid kommer att klara av att uppnå eller ska man få ha sin lilla "fantasi värld" där man sätter upp de mest orealistiska målen och har den världen som en flykt från det verkliga livet när det blir pest och pina?
Jag tror att alla behöver en egen liten plats i sitt huvud där man kan fly verkligheten och bara få låtsas att precis allt är möjligt och att man kan klara av allt bara man vill. Men samtidigt så tror jag att det är viktigt att man kan skilja på dröm och verklighet. Men ibland är det inte alltid så lätt. Jag tror att vi alla någon gång har velat dragit täcket över huvuet och bara försvinna från verkligheten en stund och slippa det som känns jobbigt men man ska inte låta drömmarna ta över verkligheten. Och man ska inte offra för mycket för att uppnå sina drömmar och mål här i livet. Somliga offrar familj, tid med vänner, en fritid osv för att nå de mål som de satt upp men när de väl öppnar upp ögonen och ser världen runt omkring så inser de att allt det som verkligen betyder något har gått förlorat. Och kvar står de med en uppfylld dröm och har nått sitt mål men de har ingen vid sin sida och inget kvar att verkligen kämpa för.
Är det verkligen värt det?

Förstår mig inte riktigt på dig,m är vi vänner eller inte? Så som jag har stält upp för dig och nu så ignorerar du typ mig. Tycker inte att det är så vänner gör. Men det är upp till dig tycker jag. Du verkar tro att bara för att jag ska ha barn så är jag en annan person men det är jag inte. Jag är precis samma person som förut så tycker att det är riktigt dålig stil av dig att göra som du gör. Men: what goes around comes around.

När jag var liten så drömde jag om det perfekta livet, jag drömde om rikedom och berömelse men det gjorde väl alla när de var små skulle jag tro. Men nu drömer jag om att hitta något som jag verkligen brinner för och verkligen vill göra. Och vad jag än kommer fram till så ska det vara för min egna skull, för att jag vill göra det och jag tänker inte bry mig ett dugg om vad någon annan tycker. För ett år sedan precis innan jag tog studenten och blev utbildad undersköterska så ville jag ha jobb som sjuksköterska men nu känns det inte lika lockande nå mera. Jag vill inte sitta i en skolbänk i tre år för att sedan börja jobba på ett sjukhus och efter ett tag känna att nej det här trivs jag inte med det är för tråkigt. Och sen har jag även velat blivit ambulans förare men det är samma sak där, då måste jag utbilda mig till sjuksköterska först och sen jobba på sjukhus i ungefär 2 år innan jag ens är intressant på den marknaden. Och då har fem liv av mitt år gått. Fem liv, det är en fjärdedel av det jag har levt nu. Det är hur mycket som hellst för att kanske göra ett fel val här i livet.
Men något jag brinner för är att rita och skriva, det har jag älskat hela mitt liv och har fått ur mig många känslor och tankar på det sättet. Och jag ser mig själv som en glad och öppen tjej som har lätt för att känna nya människor och jag älskar verkligen att lära känna nya människor.
Så ett yrke som jag är inne på att jag vill arbeta med är som tattuerare och öppna en egen studio. Och för det krävs det att jag går som lärling i tre år och det kan vara värt det om det är ett yrke som passar mig och min livstil.
Men jag är inte helt säker än, alla yrkesval snurrar hej vilt i huvudet för det val jag gör är ändå ett val som kommer att påverka hela mitt liv och min tillvaro .
Så den stora frågan som jag ska fundera på under de året som jag kommer att vara mamma ledig är: Vad vill jag bli när jag blir stor?

Har ni någon gång haft känslan av att ni inte räcker till? Det har i alla fall jag, varje dag så försöker jag vara en bra flickvän som sköter hemmet medans sambon jobbar och sliter och jag bara går hemma och väntar på bebisen, jag försöker vara en bra blivande mamma, en bra dotter, en bra vän och samtidigt få mig själv nöjd med det jag gör och även fast jag gör så gott jag kan så känns det ändå inte som att jag räcker till. Jag önskar att jag kunde göra mera än vad jag kan och vara till hands för alla men orken finns inte. Jag känner mig matt och orkar knappt röra mig och ännu mindre prata. Vet inte riktigt hur man ska få bort känslan av otillräcklighet, kanske försvinner den av sig självt efter ett tag? Vem vet...

Funderar starkt på att ta bloggen till en allvarligare nivå, visst kommer det fortfarande vara en blogg om mitt liv som blivande ung mamma och efter det om mitt liv som mamma men varför ska jag behöva tänka undra vad mina läsare vill höra för något, undra om man kan skriva såhär, kan man lägga ut dom här bilderna? Det är min blogg och jag ska kunna skriva vad jag vill. Nu är det slut med att skriva saker bara för att jag tror att folk vill höra dom, nu ska jag börja skriva vad jag verkligen känner och tycker om saker och ting.
Och ni som inte gillar det får väl ta och trycka på det röda krysset i hörnet och aldrig mera återvända och ni som gillar en öppen och ärlig blogg är välkommna att stanna kvar.
Så nu vet ni hur det ligger till och nu ska jag ta och kika in på min facebook.

Sitter och funderar på tiden som har gått av mitt liv, på de vänner som har kommit för att stanna kvar och på de vänner som har kommit för att sedan gå igen. Men vilka är de riktiga vännerna, för de som kallar sig för mina "riktiga" vänner lyser med sin frånvaro. Under den tiden som jag har bott här uppe vilket är nio månader så har jag knappt fått något sms där någon frågar om hur jag mår och vad jag gör. Men kanske är det så att alla är upptagna med sitt egna liv och sin egna vardag och jag kanske borde lämnma allt det gamla bakom mig även mina vänner? Nu tänker jag ta mig en funderare på om jag ska lämna allt bakom mig och bara spendera min tid med min underbara sambo och våran kommande lilla flicka och kanske hitta nytt folk att umgås med här uppe eller om jag ska kämpa för den vänskap jag en gång hade med folk och åka och hälsa på när lillan har kommit och försöka lägga tid på dessa vänner också.
Ja det är ett svårt val som krävs att funderas på.

Idag så är det Valborg, en helg som firas av många ungdomar men även av barnfamiljer. Men det verkar som att Valborg förknippas med att man måste dricka alkohol, de flesta ungdomarna är ute på stan och festar och även föräldrar i barnfamiljer dricker några öl. Men måste det vara så att man ska dricka alkohol denna helg, borde inte denna helg förknippas med värme, mys och gemenskap? Vad säger ni läsare om att dricka eller att inte dricka denna helg?
Mitt val är självklart eftersom att jag har en bebis i magen så jag skulle inte dricka en droppe alkohol men är nyfiken på hur ni läsare tänker om denna dag och alkohol.

Snart så ska jag ta och titta på halv åtta hos mig för jag känner att jag behöver varva ner lite. Hormonerna spökar för fullt och jag känner mig nere, arg och ensam även fast min sambo är här. Men känner mig ensam av den anledningen att jag flyttade upp till en stad som jag inte visste något om för att jag ville vara med min sambo och bo med honom, och det är inte ett val som jag ångrar eller någonsin kommer att ångra för att leva med honom är det bästa som någonsin har hänt mig. Men jag känner mig ensam av den anledningen att jag har bott här i snart sju månader och känner inte en männsika här uppe, jag har ingen i min ålder att umgås med och det saknar jag. För även om jag umgås med min sambo så saknar jag att kunna sitta ner med en tjejkompis och prata om allt och ingenting. Och när min sambo jobbar så blir det bra ensamt då också, då umgås jag med katterna och magen och så springer jag runt och städar för att jag blir så rastlös. Visserligen så blir huset rent och fint men man kan inte städa hur mycket som hellst heller. Men som sagt jag saknar att ha någon att umgås med och de vänner som jag har nere i Sandviken är det lite krångligt att åka ner till för först så måste jag ta buss från Kramfors till Sundsvall, sen tåg från Sundsvall till Gävle och från Gävle till Sandviken med buss och det tar ungefär 3,5 timmar och det är inget jag känner att jag orkar nu när jag är gravid och har ont i ryggen och höften. Så det lättaste är att vara här hemma men jag ska inte klaga egentligen för jag bor med världens underbaraste kille som jag även är förlovad med och ska ha barn med. VI bor i ett hus och kan sitta ute i solen och njuta de dagar då det är fint väder men ändå så saknar man den sociala biten.
Vet inte om det bara är hormonerna som spökar eller något åt det hållet men nu har jag fått skriva av mig lite i alla fall och det var det jag behövde just nu.
Så nu ska jag fortsätta titta lite på tv och sen ska jag ta och äta något för jag är hungrig igen men ni får en uppdatering sen innan jag går och lägger mig.

Saknaden av dig är stor och ibland är jag arg på dig för att du lämnade oss kvar här. Du var bara 53år när du försvann upp bland molnen. Min älskade morfar som alltid var så glad och alltid var så snäll. Jag var bara tio år men jag minns det som att det var igår. Jag kom springandes hem från skolan och var glad, sprang in i mammas sovrum och där låg hon och grät. Jag vet inte varför jag frågade men det bara föll mig in att fråga om det var någon som hade dött, mamma svarade ja och jag frågade om det var morfar och jag fick en nickning till svar. Jag kände hur tårarna kom och jag grät och grät det fanns inget stopp på det hela. Sen kom dagen då vi skulle se dig i öppen kista, jag var inte rädd även fast jag bara var tio år. För när jag såg dig ligga där så såg du så lugn ut. Du såg mera ut som att du sov än något annat, jag la handen på dig och du var iskall och jag insåg att du hade lämnat oss. Du skulle aldrig mera komma tillbaka. Många gånger så funderar jag på hur det hade varit om du hade fått vara kvar här och levt ditt liv vidare. Om du hade varit stolt över mig när jag tog studenten, förlovade mig och nu när jag ska bli mamma? Men jag tror ändå att du ser på mig och följer mina steg vart du nu än är. Jag tror att du ser på mig och är stolt och ger mig en hjälpande hand när det behövs.
Men jag tror även att du ser mig de gånger jag är ledsen och tårar rinner ner för min kind och du hellst av allt skulle vilja lägga en tröstande hand på min axel och säga att allting löser sig. Det är nog de tillfällen du vill fälla en tår, men där du är så finns det inga tårar. Men de gånger jag känner så, det är då de kalla vindarna blir en tröst då det känns som att du är nära igen.
Min älskade morfar jag hoppas du vilar i frid vart du än är!

Jag anser att i ett förhållande så är det viktigaste kommunikation, att man kan säga till varandra vad man tycker och vad man känner för kan man inte det så faller allting isär efter ett tag.
Sen något annat som jag tycker är väldigt viktigt är ärlighet och tillit för utan det så blir det svårt att bygga upp ett förhållande på en stadig grund och det blir svårt att lita på varandra,
och om man inte kan lita på varandra så blir det svårt att säga vad man tycker och känner. Allting hänger ihop precis som i en cirkel
Sen är det viktigt att fylla på "kärlekskontot", att man ser till att ta hand om varandra och visar sin uppskattning. Det behöver inte vara något avancerat som man gör det kan räcka med att bara skriva en liten kärlekslapp som man stoppar ner i fickan på sin partners jacka som han/hon upptäcker när de kommer till jobbet. Eller att man säger vad fin du är idag och vad glad jag är över att se dig. "It´s the smal things that makes life big" brukar man säga och det stämmer faktiskt.
Jag tror inte man ska anstränga sig allt för mycket för att få ett förhållande att fungera bra, för om man verkligen älskar någon och vill vara med den personen så sköter det sig själv. Och något man ska komma ihåg är att alla förhållanden har brister. Det finns inget som heter det perfekta förhållandet, utan alla bråkar någon gång ibland men det är oftast bara bra för det stärker oftast förhållandet.
Men en sak till som är väldigt viktigt det är att aldrig låta kärleken dö ut för om den gör det så kan man lika bra ha ett förhållande med en lyktstolpe.
Det är min åsikt om vad som är viktigt i ett förhållande men vad tycker ni läsare?

Jag har fudnerat lite och jag undrar hur det är här samhället fungerar egentligen. Jag jobbade idag och när jag jobbar så går jag runt i mjukisbyxor, stor t-shirt, inget smink och håret i en hästsvans bara. Och när jag passerade folk ute så tittade dom på mig som om jag kom ifrån yttre rymden. Men ska en ung tjej behöva sminka sig, fixa till håret och klä upp sig innan dom kan gå utanför dörren bara för att bli accepterad av samhället? Och speciellt när man ska jobba, ska man behöva springa med massa smink på sig och en jätte fin frisyr när man jobbar inom vården eller inom något annat yrke, har man inte börjat prioritera fel saker då? Är det inte viktigare att man gör det jobb man ska, och gör det bra än att arbetskamraterna tycker att man ser bra ut? Förstår inte riktigt det där. Visst kan det vara roligt att göra sig lite extra fin ibland men jag personligen orkar inte sminka mig så fort jag ska gå utanför dörren. Men jag struntar i vad andra tycker jag kör mitt egna race och vill folk tycka att jag är galen och låta bli att acceptera mig så fine! Det är faktiskt deras val.
Men jag tycker synd om de som verkligen strävar efter att bli accepterade och är så osäkra på sig själva så att de känner att de måste fixa till sig fast de bara ska till affären.
Ja det var det jag funderade på för stunden, ni läsare får gärna tycka till ni också!

Nu tänker jag börja med en ny sak i bloggen som kommer att heta dagens fråga?
För att få se om ni läsare kommer att kommentera mera, kul med lite engagemang.

Så min fråga till er idag är: Vad tycker ni om unga mammor? 

Det har varit mycket diskutioner på tv och i tidningar om unga mammor, det senaste var programet Outsiders som handlade om unga mammor. Men hur ser samhället egentligen på unga mammor? Är det som många säger att det ses ner på unga mammor eller är det så att det blir mer och mera accepterat i samhället?
Eftersom att jag själv kommer att bli en ung mamma i Augusti så är det intressant att se vad folk tycker.
Så ta och tyck till och diskutera nu kära läsare för nu har ni chansen.

Nu var det ett tag sen jag skrev ner alla tankarna som snurrar i mitt huvud. Just nu är klockan halv fem och jag har inte sovit en blund, är så less på att inte kunna sova om nätterna. Bara ligga vaken med alla tankarna och när man väl somnar så sover man oroligt hela natten i stort sätt. Min kropp skriker efter sömn men kan inte blunda och slappna av för tankarna bara snurrar i mitt huvud. Det känns som att dom snurrar i två hundra och dom vill inte försvinna.
Vill bara att det ska komma en våg och skölja bort det som finns i huvudet så det blir helt tomt så att jag kan få börja om på noll igen.
Sen är det alltid saker som händer som får nya saker att poppa upp i huvudet som man går och grubblar på en massa dagar, Jag menar som ikväll tex. Varför ska man inte kunna vara sig själv utan att folk ska ta illa upp eller bli irriterade. Jag menar kan folk inte acceptera mig som jag är så har dom ingenting i mitt liv att göra för jag tänker då inte ändra på mig själv för att få enstaka personer att tycka om mig. Jag är den jag är och det kan ingenting ändra på.
Men varför kan folk inte bara stanna upp och fråga hur jag mår istället? Även om jag svarar "Jo det är bra" så se mig i ögonen, det är inte så bra. Jag har byggt upp en mur av falska leenden och snart orkar jag inte låtsas längre.
Vissa dagar känner jag bara för att dra täcket över huvudet och inte gå upp alls. Det blir för mycket till slut och alla människor når till en gräns och det känns som att jag snart har nått min.
Varför är det ingen som kan försöka förstå mig? Är jag så jobbig att engagera sig i, är jag så krävande?
Och om ni inte orkar engagera er så låtsas inte då och gör det halvdant utan låt det då vara helt istället.
För det värsta jag vet är personer som ljuger och spelar spel.
Men vi stannar upp för sällan och bryr oss om dom som har det svårare än oss själva, vi måste förstå att livet är inte som en film då alla personer får det bra till slut. Det finns personer som inte orkar med det dom har och som lägger sig ner och ger upp. Men jag vägrar vara en av dom som ger upp, jag tänker kämpa, kämpa in i det sista hur lång tid det än tar för jag ska bli den där glada och pigga tjejen igen.
Ska inte känna mig nere och låta tankarna dränka mig på nätterna för jag är så less på det just nu. Less på att känna en klump i halsen men ändå inte kunna gråta. Jag har slutit alla tårar inom mig och dom vägrar komma ut. Vill bara få gråta ut så kanske det känns bättre sen men det går inte.
Så snälla ni som dömmer mig låt bli det, ni som blir sura och besvikna på mig för att jag gör konstiga och dumma saker snälla bli inte det jag försöker bara komma upp på fötterna igen fast jag faller om och om igen.
Så ta er en tankeställare och fundera på om det är värt att sitta och vara sur och besviken eller om ni ska finnas här vid min sida och stötta mig istället!





Jag försöker bara komma upp på fötterna igen, snälla förstå det!

Nu är klockan tio i sju och det är redan bäcksvart ute, jag hatar mörker och kyla men det kan vara rätt så mysigt ändå.
Nu börjar halsen göra ännu mera ont, febern har kommit tillbaka och näsan är nästan helt igen täppt, jag hatar verkligen att vara förkyld.
Har suttit på msn ett tag nu och pratat med en ur gullig tjej som jag jobbade med på Ängsbacken som hetet Camilla.Tänk att en person kan få en på så bra humör, tack för alla fina ord och jag saknar dig och alla andra på Ängsbacken. 
Jag har varit duktig och packat upp en låda till fast jag är sjuk, sen har jag gjort en låda åt katterna så att vi ska ha alla deras saker på ett och samma ställe så vi inte tappar bort dom. Sen så har jag druckit lite kaffe också och snart kommer Jonas hem. Vi ska vara barnvakt åt hans kusin Jack ikväll så han ska sova här. Det kommer nog att gå bra fast jag är så trött och sliten. Känner mig väldigt orkeslös i kroppen för att jag har feber. 
Och efter det här blogginlägget så ska jag springa iväg och borsta katterna för det måste jag göra hur sjuk jag än är, dom är långhåriga och ska borstas varje dag svårare än så är det inte :) Och vad gör man inte för sina katter då? 
Funderar på att titta på körslaget ikväll det var ett tag sen jag såg det och förra gången var det faktiskt rätt så roligt att titta på. 
Jag måste ändra mitt utseende på min blogg också så den blir lite roligare, har ni något förslag på hur jag kan ändra den? Kommentera!! 
Jag tycker att jag får alldeles för lite kommentarer, vad ska jag göra för att få er läsare att kommentera? det blir så mycket roligare att skriva blogg om man får någon respons. 
Satt och funderade lite idag, jag satt och funderade på vårat samhälle. Varför är vi så rädd för det vi inte vet någonting om? Det är precis som dom personer som är mörkrädda, dom är rädd för mörkret för att dom inte vet vad som döljer sig där. Och jag menar folk i samhället är rädda för personer med olika utvecklingsstörningar och psykiska problem. Beror detta på att vi lever i för stor ovishet eller beror det bara på fördomar? vad tror ni läsare? 
Jag tar upp det här eftersom att jag pratade med min syster idag som precis har kommit ur en psykos och fick höra att folk undvek henne när hon var sjuk. 
Och jag tror att det beror på att vi i samhället har för lite kunskap och såna saker och då drar vi oss undan personer som lider av dom problemen. Men varför kan vi bara inte stanna upp en sekund och försöka förstå andra istället för att undvika det som man egentligen behöver öppna upp ögonen för. 
Men jag tror visserligen att folk undviker det som gör ont att behöva ta itu med, som tex. om någon frågar hur man mår så svarar man oftast bra eller okej för att slippa känna efter. Men är det alltid så smart att göra så? jag menar man kan inte springa ifrån sina problem hur länge som hellst för till slut så snubblar man och då ramlar alla problem över en och det blir så mycket värre än om man hade tagit ut med det från början. 
Nu vart det ett väldigt djupt inlägg jag kanske borde ta upp något som är lite roligare att läsa om. 
Kan lägga upp lite bilder från kvällen istället så kanske ni läsare finner det roligare att fortsätta läsa min blogg. 

Lite bilder som sagt: 



Lådan som jag gjorde i ordning till katterna



En fin dekoration som jag har gjort till fönstret 



Min drog : KAFFE :D 



Jag 



Jag igen, Ego AB :P

Det får räcka för det här inlägget men skriver med en liten text.
Ha det bra alla läsare nu ska jag ut och gå.

Du viskade mitt namn och jag ryste i hela kroppen, tårar har runnit till den sista droppen.
Du har rest mig upp varje gång ifrån botten, du har vart ljuset som gett mig det hoppet. 
En börda som jag inte klarar av men jag vet att du kan återskapa mitt gammla jag.
Bakom vissna rosor finner jag en solstråle, en blomma som aldrig visnar med åren.
Jag vet att ingenting kommer att förbli heligt men vill inte att denna känsla ska vara för evigt!

 

Idag är en riktig tråkig dag, det bara regnar och regnar. Visst hösten är mysig men det är så trist när det är grått och kallt ute. Men snart så får vi det ännu kallare och snö och det trivs jag bättre med.
Jonas fick besök av sin moster Bitten och ska hjälpa henne med en skoluppgift så då tänkte jag passa på att skriva lite blogg eftersom att jag ändå inte vill störa dom.
När dom är klara så ska vi åka iväg till affären och då kommer jag även att skicka iväg min tre telefon så dom som vill nå mig får höra av sig till comviq telefonen. Men det blir nog bra sen när den kommer tillbaka, den kan vara skönt att ha en fungerande telefon. Idag händer det nog inte sådär jätte mycke, det känns inte som att det är väder för att göra någonting alls jag blir bara trött av det här rusket.
Men jag ska laga mat i alla fall, eftersom att Jonas har fått laga så mycket mat så kände jag att idag så är det min tur att stå för maten så vi får hoppas på att han blir nöjd.
Men idag är ändå en rätt så bra dag för jag känner mig glad och lugn för ovanlighetens skull eftersom att jag på sista tiden har känt mig orolig och lite nere.
Men det kanske är dags för det att vända nu, vi får hålla tummarna.
Och igår var det sista ansökningsdagen på det jobb som jag vill ha som personlig assistent till en liten pojke på två år då du jobbar femton timmar i veckan mest kvällar och helger. Hoppas verkligen att jag får det jobbet för det är ett jobb som passar mig väldigt bra. Men som sagt i dagens läge så är det svårt att få något jobb eftersom att alla slåss som gamar på arbetsmarknaden. När ska detta vända?  Det kan väl inte fortsätta i alla evighet, men jag tror att det mesta har med Moderaterna att göra, men nu släpper vi det ämnet för det kan man spekulera i hur mycket som hells och det slutar nog bara med att ni läsare blir uttråkade och det vill jag ju inte.
Har suttit och lekt med lite bilder idag i datorn och försökt göra om dom till något fint, en bild som jag vart nöjd över är en bild på Divas öga, jag ska lägga upp den i inlägget så ni får se. Tycker ni att det blir för mycket kattbilder i mina inlägg? Ni får slänga in en kommentar på vad ni vill se annars är det svårt för mig att veta.
Dax för lite bilder nu då.

Lite bilder på katterna som vanligt:



Min lilla katt börjar bli stor



Så stor så att hon till och med dras till ölen



Men man blir aldrig för stor för att busa lite



Den omgjorda bilden på Divas öga

Lite bilder från min vardag:



Jonas har stulit min dator, nej nu jävlar :P



Och inte nog med det så ska han stjäla katterna av mig också :P



Och en liten bild på hur jag ser ut idag

Det var dom bilderna som jag hade för tillfället men som sagt dagen är bara ung så det kommer flera bilder i nästa inlägg skulle jag tro.


Lite tankar, funderingar och känslor:

Idag så känner jag mig som sagt glad och lugn vilket känns super skönt. Skönt att slippa känna sig nere och helt tom i huvudet och inte riktigt kunna sätta fingret på vad som är fel.
Men jag saknar en massa olika personer och känner att jag skulle vilja träffa dom snart, ni vet vilka ni är. Inga nämnda och inga glömda.
Just nu så funderar jag mycket på det jobbet som jag sökte som personlig assisten här i Kramfors, jag vill verkligen ha det jobbet och det skulle kännas så skönt om jag fick det. Även om det bara är femton timmar i veckan så är det fortfarande något att göra och så får man in lite pengar. Så det skulle kännas som en stor lättnad om man fick ett mail om att dom vill träffa mig för en intervju eller något sånt.
Men som sagt man får se hur det blir, men jag håller tummarna och hoppas på det bästa.
Nu fick jag papprena från vägverket om att jag har bokat uppkörning och skrivning gud så skönt det kändes. Men uppkörningen går på elva hundra och skrivningen går på tvåhundra tjugo kronor. Men nu gäller det att plugga teori så att man inte blir kuggad på det provet det första man blir det skulle inte vara så roligt. Men nu börjar man bli lite nervös ändå men det kommer nog gå bra tror jag. Känner mig ändå rätt så säker på min körning men det är som sagt teorin jag oroar mig för lite.

Men nu ska jag ta och runda av och betala den ena räkningen från vägverket så att man inte har båda kvar att tänka på och sen så ska jag titta min mail.
Men jag ska skriva ett till inlägg innan dagen är slut så ni får ha det så bra så länge alla mina läsare så hörs vi senare!

Klockan är nu kvart över tolv och jag är pigg på nätterna som vanligt *suck* är så less på det här vill bara kunna sova men jag tror att det är för mycket tankar i mitt huvud. Det känns som att min hjärna åker berg och dalbana allt går upp och ner, vissa stunder känner jag mig helt tom i huvudet och vissa stunder är det så mycket tankar så jag bara vill spy.
Kan inte riktigt sätta fingret på vad som är fel men något är det.
Men känner mig inte direkt rädd över att vara själv i huset i natt i alla fall men är orolig på något vis.
Vill bara dunka huvudet i väggen så kanske alla tankar försvinner.
Är bara så less på att vara vaken så att jag vill ställa mig ute och skrika, skirka ut alla ilska, frustration och sorg.
Jag vill gråta men jag kan inte, vill få vara lugn men just nu går det inte. Jag vill få blunda och få sova men kan inte, det snurrar i mitt huvud, känns som att jag har druckit en hel flaska med sprit och jag kan inte få stopp på att det snurrar.
Finns det någon som kan hjälpa mig?
snälla...