Nu var det ett tag sen jag skrev ner alla tankarna som snurrar i mitt huvud. Just nu är klockan halv fem och jag har inte sovit en blund, är så less på att inte kunna sova om nätterna. Bara ligga vaken med alla tankarna och när man väl somnar så sover man oroligt hela natten i stort sätt. Min kropp skriker efter sömn men kan inte blunda och slappna av för tankarna bara snurrar i mitt huvud. Det känns som att dom snurrar i två hundra och dom vill inte försvinna.
Vill bara att det ska komma en våg och skölja bort det som finns i huvudet så det blir helt tomt så att jag kan få börja om på noll igen.
Sen är det alltid saker som händer som får nya saker att poppa upp i huvudet som man går och grubblar på en massa dagar, Jag menar som ikväll tex. Varför ska man inte kunna vara sig själv utan att folk ska ta illa upp eller bli irriterade. Jag menar kan folk inte acceptera mig som jag är så har dom ingenting i mitt liv att göra för jag tänker då inte ändra på mig själv för att få enstaka personer att tycka om mig. Jag är den jag är och det kan ingenting ändra på.
Men varför kan folk inte bara stanna upp och fråga hur jag mår istället? Även om jag svarar "Jo det är bra" så se mig i ögonen, det är inte så bra. Jag har byggt upp en mur av falska leenden och snart orkar jag inte låtsas längre.
Vissa dagar känner jag bara för att dra täcket över huvudet och inte gå upp alls. Det blir för mycket till slut och alla människor når till en gräns och det känns som att jag snart har nått min.
Varför är det ingen som kan försöka förstå mig? Är jag så jobbig att engagera sig i, är jag så krävande?
Och om ni inte orkar engagera er så låtsas inte då och gör det halvdant utan låt det då vara helt istället.
För det värsta jag vet är personer som ljuger och spelar spel.
Men vi stannar upp för sällan och bryr oss om dom som har det svårare än oss själva, vi måste förstå att livet är inte som en film då alla personer får det bra till slut. Det finns personer som inte orkar med det dom har och som lägger sig ner och ger upp. Men jag vägrar vara en av dom som ger upp, jag tänker kämpa, kämpa in i det sista hur lång tid det än tar för jag ska bli den där glada och pigga tjejen igen.
Ska inte känna mig nere och låta tankarna dränka mig på nätterna för jag är så less på det just nu. Less på att känna en klump i halsen men ändå inte kunna gråta. Jag har slutit alla tårar inom mig och dom vägrar komma ut. Vill bara få gråta ut så kanske det känns bättre sen men det går inte.
Så snälla ni som dömmer mig låt bli det, ni som blir sura och besvikna på mig för att jag gör konstiga och dumma saker snälla bli inte det jag försöker bara komma upp på fötterna igen fast jag faller om och om igen.
Så ta er en tankeställare och fundera på om det är värt att sitta och vara sur och besviken eller om ni ska finnas här vid min sida och stötta mig istället!





Jag försöker bara komma upp på fötterna igen, snälla förstå det!