Saknaden av dig är stor och ibland är jag arg på dig för att du lämnade oss kvar här. Du var bara 53år när du försvann upp bland molnen. Min älskade morfar som alltid var så glad och alltid var så snäll. Jag var bara tio år men jag minns det som att det var igår. Jag kom springandes hem från skolan och var glad, sprang in i mammas sovrum och där låg hon och grät. Jag vet inte varför jag frågade men det bara föll mig in att fråga om det var någon som hade dött, mamma svarade ja och jag frågade om det var morfar och jag fick en nickning till svar. Jag kände hur tårarna kom och jag grät och grät det fanns inget stopp på det hela. Sen kom dagen då vi skulle se dig i öppen kista, jag var inte rädd även fast jag bara var tio år. För när jag såg dig ligga där så såg du så lugn ut. Du såg mera ut som att du sov än något annat, jag la handen på dig och du var iskall och jag insåg att du hade lämnat oss. Du skulle aldrig mera komma tillbaka. Många gånger så funderar jag på hur det hade varit om du hade fått vara kvar här och levt ditt liv vidare. Om du hade varit stolt över mig när jag tog studenten, förlovade mig och nu när jag ska bli mamma? Men jag tror ändå att du ser på mig och följer mina steg vart du nu än är. Jag tror att du ser på mig och är stolt och ger mig en hjälpande hand när det behövs.
Men jag tror även att du ser mig de gånger jag är ledsen och tårar rinner ner för min kind och du hellst av allt skulle vilja lägga en tröstande hand på min axel och säga att allting löser sig. Det är nog de tillfällen du vill fälla en tår, men där du är så finns det inga tårar. Men de gånger jag känner så, det är då de kalla vindarna blir en tröst då det känns som att du är nära igen.
Min älskade morfar jag hoppas du vilar i frid vart du än är!